Darfur United del 1 – Ursprunget av en flykting

Darfur United del 1
Ursprunget av en flykting
Flaggbärarna i matchen mellan ÖFK och Hammarby kommer att vara unga män som spelar för Darfur United. Darfur är här på träningsläger, som ÖFK tillhandahåller och som flera av ÖFK:s sponsorer sponsrar. Spelarna har rest från olika ställen i Sverige, där de har hittat nya hem, nya vänner och skapat sig nya liv. Men deras resa började för länge sen från ett bortglömt krig, vi i ÖFK har fått höra berättelsen från den lille pojkens livslånga resa.
Det är förbjudet för pojken att gå till floden utan sällskap av hans bröder, även om bröderna skulle följt med skulle förmodligen hans mamma misstycka. Hon försöker sysselsätta pojken med andra saker som skall locka honom från floden, för floden är inte säker. Den är för djup, för bred och strömmen för stark plus att risken med krokodiler alltid finns. Mamman är inte heller förtjust i att pojken skall gå till bergen, även om hans bröder regelbundet tar honom med för att jaga kaniner. Bergens faror är annorlunda än floden, ojämn och instabil mark eller så kan pojken kan falla nerför en ravin. Hon är inte orolig för de björnarna eftersom att hon vet att de är skygga. Pojken har dock varit till toppen av berget och tycker fascinerat att han kan se allt därifrån.
Pojkens dagar är oftast likadana. Han dricker fårmjölk innan han vandrar iväg till skolan där han sitter i klassrummet med 50 andra elever. När han slutat skolan går han hem för att jobba med att ta hand om djuren på gården, då och då lyckas han obemärkt ta sig ner till floden för att ta sig ett förbjudet sim. Det finns alltid mycket mat hemma och det spelas alltid mycket fotboll hemma och i byn med alla de andra barnen. Spelet har inga regler och det är barn i alla åldrar, vissa skrattar, vissa gråter och vissa slåss. Dom spelar överallt och ingenstans, där det finns ytor och bollen är gjord av socka fylld med diverse skräp.
Teknologin i byn är inte utvecklad, det finns ingen tv, inga mobiler och ingen elektricitet. När det för första gången kom en bil till byn samlades alla barn runt den, bara för att få känna på den. Bilen kändes magisk och den lille pojken drömmer om bilar flera veckor i sträck, han drömmer om en hel värld full av bilar. Pojken säger att ingen tänker på framtiden eftersom att de inte behöver göra det. De behöver ingen framtid för att de har allt de behöver. Den lille pojken är Moubarak, han är tio år gammal och han har allt han behöver och är lycklig.
Moubarak är lycklig första gången han ser ett flygplan flyga över byn, även om han inte vet vad det är eller varför planet flyger. Hans föräldrar säger åt honom att han inte behöver oroa sig över sådana saker, det har inget med honom eller hans familj att göra. Dem säger likadant när Janjaweed milisen tänder eld på byn och kidnappar unga män. Pojken känner föräldrarnas rädsla men förstår inte vad de är rädda för. Det har något att göra med regeringen och har något att göra med oönskade människor. Hur kan människor vara oönskade? Livet i den lilla byn blir allt värre, bomber faller utan förvarning och männen på hästarna återkommer likaså.
Moubarak vill inte minnas dagen då han flydde ifrån byn, eftersom att minnena är brutala. Att minnas den dagen är brutalt. Han minns att luften är fylld med helikoptrar och flygplan, och om det inte exploderar på marken så är den fylld med Janjaweed milisen på sina hästar. Vänner han känt hela sitt liv flyg för sina liv. Ingen har tid att fundera ut vad som håller på att hända, det är för mycket oljud för att höra sina egna tankar. Moubarak gillar inte att prata om detaljer, det enda han yppar är att allting blev förstört, många människor dog och det visades ingen nåd….
Dom som kunde springa, sprang. Moubarak hade tur att han kunde springa, springa med sin familj. I timtals springer de, dem vet inte var det är på väg men de fortsätter ändå springa. Moubarak har ingen aning varför detta händer, men hans mamma säger att regeringen ska döda alla.
De närmsta timmarna är kaotiska, han har problem att sätta händelserna i rätt ordning. En minut är han med sin familj, nästa minut är de borta. Han är osäker på om de är döda eller om de bara är försvunna. Vid ett tillfälle är han med fyra vänner, de är äldre pojkar och därför tror han att de vet vad de ska ta sig till. Tillsammans springer de igenom gevärseld, två av pojkarna blir skjutna och så illa skadade att de inte kan fortsätta. Skadade och döda blir lämnade, det finns inget val, det andra valet är att stanna och dö tillsammans med dem. Det är långt ifrån ett enkelt val, speciellt inte när de skadade ropar efter de andra att stanna och hjälpa honom. De hör honom skrika i takt med att de löper ifrån honom, gevären och vapnen fortsätter skjuta, bomberna fortsätter falla. Runtomkring pojkarna försöker folk hålla sig vid liv, de också så det fortsätter springa.
Mörkret är deras enda lättnad, då måste de stanna. Dom kan inte fortsätta springa ”blinda”, det är för farligt. Och de kan inte heller använda ficklampor eftersom de då skulle bli upptäckta.
När Moubarak försöker minnas så kan han inte förstå at than överlevde. Diverse folk gav honom matrester, han sökte reda på vatten i öknen, han följde efter djur och åt vad de åt. Ibland åt han inte på flera dagar, men på något sätt överlevde han. Han kommer på sig själv att han till slut hamnade i Tchad, eller rättare sagt berättade en gammal granne från byn att han nu var i Tchad. Han hade då sprungit 26 dagar i rad.

340
Flaggbärarna i matchen mellan ÖFK och Hammarby kommer att vara unga män som spelar för Darfur United. Darfur är här på träningsläger, som ÖFK tillhandahåller och som flera av ÖFK:s partners sponsrar. Spelarna har rest från olika ställen i Sverige, där de har hittat nya hem, nya vänner och skapat sig nya liv. Men deras resa började för länge sen från ett bortglömt krig, vi i ÖFK har fått höra berättelsen från den lille pojkens livslånga resa.

Det är förbjudet för pojken att gå till floden utan sällskap av hans bröder, även om bröderna skulle följt med skulle förmodligen hans mamma misstycka. Hon försöker sysselsätta pojken med andra saker som skall locka honom från floden, för floden är inte säker. Den är för djup, för bred och strömmen för stark plus att risken med krokodiler alltid finns. Mamman är inte heller förtjust i att pojken skall gå till bergen, även om hans bröder regelbundet tar honom med för att jaga kaniner. Bergens faror är annorlunda än floden, ojämn och instabil mark eller så kan pojken kan falla nerför en ravin. Hon är inte orolig för de björnarna eftersom att hon vet att de är skygga. Pojken har dock varit till toppen av berget och tycker fascinerat att han kan se allt därifrån.

Pojkens dagar är oftast likadana. Han dricker fårmjölk innan han vandrar iväg till skolan där han sitter i klassrummet med 50 andra elever. När han slutat skolan går han hem för att jobba med att ta hand om djuren på gården, då och då lyckas han obemärkt ta sig ner till floden för att ta sig ett förbjudet sim. Det finns alltid mycket mat hemma och det spelas alltid mycket fotboll hemma och i byn med alla de andra barnen. Spelet har inga regler och det är barn i alla åldrar, vissa skrattar, vissa gråter och vissa slåss. Dom spelar överallt och ingenstans, där det finns ytor och bollen är gjord av socka fylld med diverse skräp.

Teknologin i byn är inte utvecklad, det finns ingen tv, inga mobiler och ingen elektricitet. När det för första gången kom en bil till byn samlades alla barn runt den, bara för att få känna på den. Bilen kändes magisk och den lille pojken drömmer om bilar flera veckor i sträck, han drömmer om en hel värld full av bilar. Pojken säger att ingen tänker på framtiden eftersom att de inte behöver göra det. De behöver ingen framtid för att de har allt de behöver. Den lille pojken är Moubarak, han är tio år gammal och han har allt han behöver och är lycklig.

Moubarak är lycklig första gången han ser ett flygplan flyga över byn, även om han inte vet vad det är eller varför planet flyger. Hans föräldrar säger åt honom att han inte behöver oroa sig över sådana saker, det har inget med honom eller hans familj att göra. Dem säger likadant när Janjaweed milisen tänder eld på byn och kidnappar unga män. Pojken känner föräldrarnas rädsla men förstår inte vad de är rädda för. Det har något att göra med regeringen och har något att göra med oönskade människor. Hur kan människor vara oönskade? Livet i den lilla byn blir allt värre, bomber faller utan förvarning och männen på hästarna återkommer likaså.

Moubarak vill inte minnas dagen då han flydde ifrån byn, eftersom att minnena är brutala. Att minnas den dagen är brutalt. Han minns att luften är fylld med helikoptrar och flygplan, och om det inte exploderar på marken så är den fylld med Janjaweed milisen på sina hästar. Vänner han känt hela sitt liv flyg för sina liv. Ingen har tid att fundera ut vad som håller på att hända, det är för mycket oljud för att höra sina egna tankar. Moubarak gillar inte att prata om detaljer, det enda han yppar är att allting blev förstört, många människor dog och det visades ingen nåd….

Dom som kunde springa, sprang. Moubarak hade tur att han kunde springa, springa med sin familj. I timtals springer de, dem vet inte var det är på väg men de fortsätter ändå springa. Moubarak har ingen aning varför detta händer, men hans mamma säger att regeringen ska döda alla.

De närmsta timmarna är kaotiska, han har problem att sätta händelserna i rätt ordning. En minut är han med sin familj, nästa minut är de borta. Han är osäker på om de är döda eller om de bara är försvunna. Vid ett tillfälle är han med fyra vänner, de är äldre pojkar och därför tror han att de vet vad de ska ta sig till. Tillsammans springer de igenom gevärseld, två av pojkarna blir skjutna och så illa skadade att de inte kan fortsätta. Skadade och döda blir lämnade, det finns inget val, det andra valet är att stanna och dö tillsammans med dem. Det är långt ifrån ett enkelt val, speciellt inte när de skadade ropar efter de andra att stanna och hjälpa honom. De hör honom skrika i takt med att de löper ifrån honom, gevären och vapnen fortsätter skjuta, bomberna fortsätter falla. Runtomkring pojkarna försöker folk hålla sig vid liv, de också så det fortsätter springa.

Mörkret är deras enda lättnad, då måste de stanna. Dom kan inte fortsätta springa ”blinda”, det är för farligt. Och de kan inte heller använda ficklampor eftersom de då skulle bli upptäckta.

När Moubarak försöker minnas så kan han inte förstå at than överlevde. Diverse folk gav honom matrester, han sökte reda på vatten i öknen, han följde efter djur och åt vad de åt. Ibland åt han inte på flera dagar, men på något sätt överlevde han. Han kommer på sig själv att han till slut hamnade i Tchad, eller rättare sagt berättade en gammal granne från byn att han nu var i Tchad. Han hade då sprungit 26 dagar i rad.

Darfur 1

ÖFK:s partners Berners och Intersport hjälper Darfur United i Östersund.

Darfur 2

ÖFK på Instagram
240
osdsport.se – Med fokus på ÖFK
osdsport
Affärsnätverket Mälardalen
affarsnatveret
Annonser